God morgon, sitter med mitt morgonkaffe och har just kollat lite mail. Skall snart i väg till Sahlgrenska och kolla mitt PK. Tack och lov så verkar ju Waranet vara lätt inställt på mig och de flesta gångerna så har det ligga väldigt nära målvärdet och någon gång helt exakt. Det är ju bara att tack, man har ju hört att det skall vara så svår inställt.

För er som läst Gränslösa möten, så finner jag då och då likheter med mig själv och Eric även om jag då jag skrev boken inte med flit hade Eric som en synonym för mig själv. Men han är nog lite färgad av mig, fast jag hade en annan kompis yttre till hans karaktär, för även om ingen i boken är någon så fanns där personer som fick stå modell för de olika karaktärerna och efterhand så har jag förstått att det är ganska så vanligt att det är så för många författare. Varför kom jag att tänka på detta just nu? Det var så att jag satt på spårvagnen till Sahlgrenska i morse, så kom tanken upp om Eric hur han var så mån om att vara en sanningssägare, framförallt då alla hemligheter har uppdagats i hans familj. Så när han möter Gerda (en flickvän) så är han väldigt mån om att han skall berätta allt och inte hålla inne med den minsta lilla detalj, för att den inte skall kunna spöka i framtiden. Men hans döda morfar påpekar för honom i en undrar om det är så bra, kanske Gerda inte villa ha allt detta sanningssägande. Först förstod jag inte varför jag började tänka på detta, men som så ofta när tankar går igång så lägger de sig alltid på plats tillslut och ger ett svar. Jag hade en lite förunderlig dröm i natt och kunde inte helt förstå den till en början då jag vaknade. Jag tänkte sedan den måste jag berätta för Monika och nu slog det mig på spårvagnen att drömmen var till mig, för min kännedom och skulle inte delas med någon annan. Utan hjälpa mig hantera livet och för mig ett redskap att agera utifrån. Kanske är det så att hon inte ens hade uppskattat den, såsom jag gjorde. I möten och relationer tillbaks i tiden så har jag alltid försökt vara så sanningssägande så det säkerligen i vissa lägen gått till överdrift, men som yngre tyckte jag det var så hemskt när hemligheter uppdagades eller kunde tänkas uppdagas. Jag for verkligen illa av det, så jag tror att det kom utifrån det. Inga lik i gardroben, då fanns det heller inget att dölja. Däremot så har jag ju sett att detta beteende aldrig funkar, antingen så vill de inte ha hela sanningen eller så ställer hela sanningen till med problem, så jag har ju med livet som facit insett att det viktigaste är att berätta allt, utan att det räcker att vara ärlig i sina möten och sina relationer. Jag har ju också förstått att all sensualism och spänning par i mellan försvinner om man blir för mån om att berätta allt och delge allt. Såsom vi behövde lite hemligheter för att fortsätta att vara intressanta för varandra och kunna bibehålla sensualismen och spänningen i en relation. Sen menar jag absolut inte att man skall gå runt och ljuga för varandra, det är en helt annan sak. Jag har ett par vänner som levde i en relation som berättade allt, delgav allt och pratades vid om allt. Jag tyckte det lät så vackert och som om det vore det mest perfekta och ultimata relation man skulle kunna tänka sig. Men tvärtom för hon belyste för mig att det hade blivit till att de istället blivit som två väldigt nära kompisar och det är väl i och för sig bra, men alla spänning, all sensualism dem emellan var helt borta och numera bor de på skilda håll. Sen är det väl okej om man vill ha en sådan relation, men då kan man ju likaväl bo ihop med en kompis och många relationer blir väl med tiden till det. Jag kan själv tycka att det är helt okej att Monika är iväg med sina kompisar och att jag inte vet allt de sagt. Skulle nog inte ens vilja veta allt, även om det gör mig nyfiken och det skulle vara spännande att sitta där som en lite fluga. Får väl ta och förflytta mitt sinne någon när hon är och fikar för att tjuvlyssna lite, självklart så skojar jag om att förflytta sinnet. Jag tro i stället den där nyfikenheten och icke fullständiga kunskapen är bra, för det ger en spänning en spänning som gör så hon fortsätter att vara spännande för mig. Sen är ju Monika i sig väldigt pratsam och berättande, så mycket får jag ju veta ändå, men det finns ett uns av att allt sa hon inte och det är spännande att inte känna till allt helt och hållet. Ni vet ju själva hur spännande en person kan var precis då man mött varandra, man vill så gärna lära känna den personer, vill veta allt om dem och hela den bild bygger ju upp en spänning som jag tror är av vikt att försöka bevara i en relation livet ut. Ni kanske tycker mitt resonemang är galet, klart man skall säga allt, men tänkt då till er själva och den ni lever med eller ha levt med, säger ni verkligen allt, har ni verkligen alltid sagt allt ... och om ni inte gjort det så behöver ni inte skämmas över det utan jag tror det endast varit bra för er relation och bevarat den intressant. Både Monika och jag är ganska så frispråkiga och vi kan och pratar om det mesta, men lite håller vi nog inne båda två ... men som sagt det håller ju bara spänningen i relationen levande. ; )

Personligen vill jag ha en vänskaplig och spännande relation, en balansgång mellan öppenhet och att inte gå övergränsen så spänning sensualismen försvinner. Vi får hoppas att Monika önskar detta också.

Jag har nu legat på mattan och genomfört ett enklare litet yogapass, skönt och framförallt att känna hur energi börjar strömma friare och friare i kroppen under tiden. Det är nästa som på nytt få uppleva vissa saker som var vardagsmat förut, i och med att jag under hösten kommit ifrån det hela. Man ska ju inte så ha himla mycket med tankar med in i yoga, men när jag låg där i dag och skulle göra kvarnen så kunde jag ju inte annat än tänka på hur mycket lättare den var att göra det idag emot vecka 30 då jag gick en intensivkurs på Skandinaviska yoga skolan här i Göteborg, och mindre än månad senare låg jag inlagd på Sahlgrenska med ett hjärta som knappt fungerade alls. Inte underligt att det var en tuff vecka, men den var framförallt tuffast på vägen till yogan, i vissa övningar, men på vägen hem mådde jag alltid bra och kände inga problem. För mig påvisar det ju hur bra det är med yoga, som kunde eliminera så mycket av det jag kände innan och under tiden. Så nu ser jag ju verkligen det som ett bra sätt att stärka kropp & knopp på vägen tillbaka. Jag kan ju nu efterhand förstå varför vissa övningar var jobbiga och viss faktiskt var som vanligt. Efter mitt lilla yogapassa satte jag på min meditations cd och slog mig ner i en gammal gungstol som kommer från min farmors hem och lät den och musiken föra mig i stillhet. Det är en häftig upplevelse att meditera i denna stol och många har väl innan mig satt sig i den för att finna ro eller för att vila en stund. Men inte bara det utan det blir lite såsom när man ligger i en floatingtank, man tappar helt tid och rum, och jag antar att det är av fötterna dinglar i luften och det där lilla vaggande som blir då stolen slutat att gunga.

Personligen är jag väldigt nöjd med min dag och jag känner mig levande till 110 % och även om man ska leva i nuet så längtar jag till på onsdag då jag skall få möta någon av cardiologerna. Ska bli så spännande och är så nyfiken på deras planer för mig, som bör vara rejält förändrade utifrån den förändring som blivit med min lilla hjärtmuskel.

Ha en skön kväll

Hasse