22 januari

Jag träffade min vän Lisa i måndags och hon undrade om jag mindes ett samtal vi haft tillbaka i tiden. Jag mindes det inte, men jag vet ju att det vi hade samspråkat om är något som finns med i min filosofiska uppfattning, men jag har inte haft den minsta tanke till det under hösten. Tur är kanske det då jag helt klart och medvetet i så fall hade förstått att jag var tvungen att göra ett val i situationen som rådde. Vad samtalet handlade om var om man hade fler en utgång i livet, alltså mer än ett satt dödsdatum. Vilket jag tror att man kan ha, man kan t.ex. ha satt ett när man 20 år, ett annat när man är 50 år och sedan det slutliga när man är 90 år, men man kan likväl ha satt endast ett. Vi hamnar i lägen ibland i livet, med val och utifrån de beslut vi tar sker livet vidare så även om vi går vid en av utgångarna (dödsdatum) eller väntar till en annan. När jag hamnade på sjukhus fick jag ju information från läkarna som i min hjärna blev till att nu är det slut och jag undrade mest hur långt jag hade kvar. Vad jag inte visste var att valet låg i mina händer, jo jag visste ju det egentligen men i rådande situation så tänkte jag inte på min egen uppfattning angående detta. Monika trodde också jag skulle gå framförallt utifrån ett skämt vi haft, om att min utveckling hade snurrat på det sista och gått så fort så det kanske skulle innebär att jag fixat vad jag skulle snabbare än tänkt och skulle på så sätt kanske snart gå över. Vi har lärt känna en ung man via trancen som berättat hur han utvecklades via livet snabbare än tänkt och via det passerade över tidigare än tänkt, så det var utifrån det skämtet tillkom. Visserligen endast ett skämt oss emellan som nu blev till verklighet i hennes sinne. Fast i skämtet fanns ju säkerligen en gnutta sanning, som det är ofta gör i skämt eller sådant som man bara råkar säga. I vilket falls om helst så när jag var som sämst kände jag ju denna natt Gudsnärvaron tydligare än någonsin, även om jag redan tidigare känt en fascinerande nära närvaro så var den inget i jämförelse med denna. Jag insåg att denna natt kunde jag gå över, men jag var inte säker på vilket jag skulle göra och framförallt så var jag inte rädd. Jag kände mig endast trygg och väl omhändertagen. Jag hade gärna lagt mig i Guds famn och somnat in den natten, men min känsla var att vi får se om jag överlever detta eller inte. Såsom det får något annat avgöra och la själv inte medvete på ett fysiskt plan någon aspekt i det hela. Jag överlevde och kom hem och nu med en annan känsla till att jag kommer överleva detta, men det starkaste avgörandet i mig blev då hjärtsköterskan sa till mig att saker och ting aldrig skulle bli som förr igen. Att saker och ting inte skulle bli som förr igen det kunde jag köpa, men inte att jag inte skulle kunna bli så frisk så att jag blev helt återställd, utan något som komplicerade min tillvaro och begränsade mitt liv. Det kunde jag bara inte gå med på, vet att jag relatera tidigare på sjukhuset att blir jag inte helt återställd så vill jag inte vara med längre och nu kom mitt mentala beslut om jag ska överleva och det ska bli minst lika bra som innan denna helande process som jag börjat säga istället för sjuk. Jag tror att det var här jag verkligen tog det slutliga beslutet för att inte ta denna utgång utan vänta tills nästa, i annat fall hade jag nog fått fler möjligheter att gå över till andra sidan. Där jag är livet nu är jag att jag skall bli helt återställd och till på köpet må bättre än tidigare, jag förstår att det kommer ta tid. Även om de stora dramatiska delarna gick fort i sitt återställande, så förstår jag att fin fixet kommer ta tid och sakta men säker gå tillbaks till allt är helt återställt. Vilket medicinskt är helt omöjligt, men inte utifrån ett andligt plan och Guds inverkan som jag förhåller mig till. Skulle ju helst vilja att detta fixades snabbt, för det är den jag är som person, men jag får nog acceptera att det kommer ta tid och sakta men säkert kommer jag helas helt och helas till något som är bättre än innan processen. Så varje dag är en liten bit på vägen och mycket av det läkande sker när jag sover. Jag förstod redan under min sjukdomstid att mycket av det helande arbetet skedde då jag sov. Om jag hade bestämt mig för att gå så tror jag ingen läkare, ingen healing kunnat påverka det. Nu i och med att jag tog beslutet att överleva och vänta tills nästa utgång, så blev jag mottaglig både för den medicinska behandlingen och den healing som gavs till mig. Är i dag inte minsta orolig över att inte överleva och är säker på att bli helt friskförklarad, känner även hur ärrbildningarna på mitt hjärta krymper hela tiden - vilket inte kan ske enligt medicinsk kunskap. För det som är dött enligt dem går inte påverka, men i framtiden så skall en magnetröntgen få påvisa dess möjlighet. Kanske inte så mycket för min egen personliga skull som för läkarvetenskapens och oss som arbetar med healing eller alternativ behandlingar. För en gång i framtiden kommer dessa olika sidor av samma mynt samverka på ett öppet plan, inte som nu i smyg, utan i en medveten och gemsamma samverkan. Så var du än är i för situation så hoppas jag med mina rader kunna inspirera er till att ta ett medvetet beslut och själva föra er framåt i livet och göra er tillgängliga till den hjälp som finns att få. För ingen hjälp kan komma er tillhand om ni själva inte intagit ett beslut och gjort er mottagliga och redo att ta emot och bli helade i den process ni är. Hela livet är en helande process, varje litet ögonblick i vardagen är en möjlighet till en helande process. Här ett litet inslag var namnet Aron kommer ifrån som jag tyckte kändes så nordiskt, tills en kvinna la en kommentar i min blogg om dess ursprung och nu fick jag denna text från min vän Annelie. The name Aaron is a baby boy name. The name Aaron comes from the Hebrew origin. In Hebrew The meaning of the name Aaron is: Lofty; exalted; high mountain. Biblically, Aaron was Moses' older brother (and keeper by God's command). He was first high priest of the Israelites, remembered for the miraculous blossoming of his staff or rod.